2012.

Tre månader efter jag skrev sista inlägget, före den helt magiska Lalehkonserten, träffade jag också min kärlek. Jag har funderat mycket på hur livet hade sett ut om jag inte valde att ta steget ut från Krusegatan – arbetsplatsen där … Fortsätt läsa →

Vårens första dag!

Är det idag?
Igen, här är jag. Våren kom tidigt, i mars, sen kom vintern tillbaka i april, men nu närmar vi oss maj och det är verkligen mina favoritmånad.
Massor av erfarenheter och tankar har jag att dela med mig av av att min resa, 16 månader sedan jag slutade på Sydsvenskan idag. Och hur börjar man bara vara ett jag?
En spännande resa har lett mig en lång bit, och är det något som river mig och min lust så är det lärandet. Om sig själv, om kunskap och om okunskap och om varandra.
Allt når en punkt, och det är med både stolthet och glädje, som med lite sorg och vemod jag kan känna att det är så det är. Jag undrar hur många fler det är som som känner att man inte får möjlighet att vara sitt bästa jag eller får möjlighet att gå i takt med den utvecklingen man både kan och vill göra, och kanske redan har gjort beroende på livet som också är. Inte bara det på jobbet. Utan det där andra. Som vi fyller med annat engagemang, viktiga frågor, relationer och intressen?

Till dig vill jag säga:
Du är hjälten i ditt liv!
Kom ihåg det.
Ingen annan.

Ikväll ska jag lyssna på Laleh, en efterlängtad konsert.
Njut av våren, Valborg – och åren!

Laleh – Vårens första dag

Tack för 2011 – Hej 2012!

På något sätt ska jag sätta mig att boksluta mitt 2011, året då jag kastade mig ut och blev totalt energipåfylld. Jag har bilder, ord, minnen och stunder värda att dela och minnas för framtiden. I dag blir en milstolpe … Fortsätt läsa →

Hösttröst istället för hösttrött

Lussevaka

Här sitter jag och har lite sedvanlig uppesittarkväll, en typisk måndagkväll efter EFL-klass i Lund. I kväll med föreläsning av fantastiskt engagerade Åsa Skogström-Feldt, VD för Hungerprojektet om företagens ansvar i samhället, i den delkurs vi nu påbörjat. CSR. Så klart otroligt angeläget och intressant och så passande i jultider inte minst, när vi ger och ger som aldrig annars.

Det är som vanligt ett kontrastrikt liv som fyller mina dagar, och så vitaminiserande (och nervöst) som det kan bli. Men att fylla på energiförrådet och kreativiteten med att dagisvikariera är absolut något av det roligaste jag har gjort, så lärande och så inspirerande. Dessutom får jag inblick och närvaro i både den lilla världen och i den kommunala, som jag är så nyfiken på. Får du chansen någon gång så ta den – det är berikande och befriande att jobba med barnen!

Om det nu är någon som tittar in här så vill jag också berätta att jag nu ”flyttar över” mitt arbetsrelaterande bloggande och informerande till en egen sida: http://milotti.com
och här kommer jag att fortsätta vara personlig med reflektioner över livet.
Här ”går jag långsamt”. Så det så.
Va rädda om er.

Inspiration & insikter

Efter rosa oktober kom röd november. Med sådan intensitet så det gör ont när vi stannar upp och ser. I eftermiddags, den 10 november (!), körde jag med min rosa moppe in till Glasklart och Sydsvenskans fem i tre. Jag behövde inspiration från en kvinnlig chef jag beundrat på håll, Eva Hamilton, chefen som strålar av stolthet över sin arbetsplats och sina medarbetare. En sådan chef vill jag bli, ha eller se växa fram*. Glimrande!
På vägen in på lilla moppen i max 45, andades jag ut och fick lugn utefter den rödklädda kustvägen till Malmö. Jag hade genomlidit en administrativ förmiddag efter min livs första momsredovisning till Skatteverket – hur svårt kan det vara, jag vet, men men, första gången man (jag…) gör något är det oftast jobbigt. Vem har sagt att utmaningar är härliga? Det är de inte i alla fall för mig. Varje utmaning är en kamp mot rädslan över att misslyckas, att göra fel – men ändå så går jag för det mesta ut på trampolinen. Sviktar mer eller mindre länge, och för det mesta hoppar jag. Sen känns det gott. DÅ är utmaningen fin, efteråt. De där små stegen och hoppen som får en att växa. ”Jag gjorde det”. Kanske det också tillhör ”kickar”-tiden vi lever i. Men vissa saker är sådana som bara måste göras, utan att det är ”kicken” som lockar. Man är inte modig om man inte är lite rädd först, det var väl så Ronja sa. Alla bär vi på rädslor. I alla fall, dagens ”utmaning” var att göra färdigt min lilla bokföring, göra en momsredovisning – det tog två samtal med Skattekontoret innan jag skickade in den – med fem dagars framförhållning (!), och nu känns det som jag vet, tillräckligt för att det ska gå smidigt om tre månader igen. Jag måste göra själv för att förstå, för att lära mig. Ingen ny insikt, men som blivit tydligare och klarare, när jag i så många nya sammanhang som detta året försatt mig i helt nya situationer, med nya människor och rutiner och behövt lära mig nya saker. Då är ärligheten mot sig själv nödvändig, hur lär jag mig bäst? Initiativet är mitt, och det är upp till mig själv att göra.

”Den, som aldrig lever nu,
lever aldrig
vad gör du?”

Piet Hein

*coacha. Mer om det i kommande inlägg. Stay tuned.

Slogans, Buzzador – livet kan vara väldigt Rosa

Ja, ni vet, oförskämt galet låter det, ”jag gör bara en massa skoj” mitt i allt jobb det innebär att tänka på jobb, leta jobb, prata om jobb, göra jobb och söka jobb, eller inte minst, forma vad mitt nästa steg ska bli. Och ändå vill vi alla påminnas om, fast ändå inte, att ”jobbet är inte allt här i livet”. Många andra kvinnor i min ålder får jobba hårt för att överhuvudtaget få vara kvar i livet. Då får det gärna vara lite rosa.

I all denna nya tid som har gått, kom också mycket lust och kreativitet tillbaka. Min lust för att skriva slogans till exempel, och att stanna upp några minuter i affären, eller där du passerar, om det ändå dyker upp några tävlingslappar. Gör definitivt handlandet och ärendet roligare. För mig har det resulterat i en mängd roliga möten och historier, och inte minst – vinster som jag blivit så glad för, så glad för så att jag verkligen skrattat ändå från tårna och rakt ut. I början av sommaren hade jag turen att vinna en iPad2, på en frågetävling om Unionens kollektivavtal. Jag hade alla rätt – och så skrev jag en hel del förbättringsidéer till dem (så klart…). Ett fantastiskt roligt samtal en regnig dag kommer jag håg, ”grattis, du har vunnit första priset på vår tävling”. Dessutom innebar priset att jag blev bjuden på en fantastiskt trevlig sushilunch med två killar från Unionen Sydväst, och vi hade härliga samtal och många skratt. Bara sådär!

Ett par veckor senare, jag satt på Tiffanys på Götgatan i Stockholm med min bästa väninna, A. och H. var och shoppade, och så fick jag ett samtal från Coop Forum i Lund, ”grattis, du har är den som har vunnit den rosa scootern”. Trillade vi av barstolen eller?
En rosa dröm, som redan under sina 40 mil gett mig så många glädjefulla turer, och även hon – möten! Jag har mött fantstisk service från Coop (när det väl lossnade och vi kom på att jag kunde hämta den trots en trasig blinkers), och jag har haft en helt galen mailväxling med VDn och tillika, gissa…italienaren, på en Baotian/www.kopenscooter.nu/ som har gett mig den mest fantastiska hjälpen och servicen, med allt från rosa och svarta hjälmar till regnskydd och motorolja. Så mycket jag har lärt mig! Och som om en omvälvande syditalienare inte räckte, så har jag tack vare Rosalina (min pärla heter så), så ledde han mig till en glad och beyond hjälpsam grek som har MC- och Scooterverkstad och affär i…Lomma! Mitonga! Hur har jag missat detta ställe? Som jag har skrattat där. Babbis tvingade mig dessutom att ta reda på slogan som jag jag vann moppen med, och vill ni veta hur banal den var? ok, jag bjuder på det:

I hela mitt liv har jag drömt
om att fara fram i en festlig blåsa
på en scooter som är rosa.

Jaja, enkel och gick hem. Framförallt är den helt sann. Nu ska hon snart in för vintern.
Någon vecka efter att jag vunnit min fina moppe, så hoppsan, vann ”mina döttrar” en Scandic pelargrill, men juryn tyckte deras tävlingsbidrag var så lika så de fick dela på vinsten ;) Härligt. Undrar om de ska grilla med eller sälja den? Och för rättvisans skull vann Hilda ett badlakan från Malaco, med en rolig slogan om att få slappa på stranden med en påse gott&blandat i handen…jojo.

Så mycket rosa det har blivit! Vilket betyder nåt helt speciellt för mig, och inte minst nu – i Rosa oktober. Just nu har jag en paus från EFL-boken, lyssnar på tvättmaskinens malande och inväntar med spänning ännu ett resultat tack vare rosa Vanish. Buzzador är också ett roligt sätt att få chansen att testa nya produkter på, och verkligen kolla av hur de arbetar med buzz-marknadsföringen, smart är det. Under en månads tid har jag provat på en massa olika sorters Vanish, alla de sorters! Passar riktigt bra för vår sorts familj som äter mycket tomatsås, har olivolja på allt och som gärna blandar smoothies med olika sorters bär. Och som ”råkar få” mascara och annat smink på åtminstone varannan handduk… bevisen av våra vanor syns i form av fläckar på en massa textilier. Helt utan underdrift, det funkar faktiskt att få det rent igen, med Vanish-produkterna, jag som alltid varit skeptisk…jag har fortfarande två prov-påsar kvar om du vill prova?

Så vad vill jag skicka med?
Min övertygelse, att göra det lustfyllt, att lära sig mer och nytt, det lönar sig för det mesta!

Som det också gör att stödja Rosa Bandet, Cancerfonden, den enskilt största finansiären av svensk cancerforskning. Dessa räddar liv.
Jag är väldigt tacksam och glad för det. Det är vi säkert många som är. Nästa vecka när jag jobbar på dagis ska jag vara rosa lite varje dag. Det har jag bestämt mig för.

Vi hjälps ju åt! <3

m kärlek.

Idag var jag på Glasklart och Sydsvenskans Fem i Tre, äntligen hade jag möjlighet.
När jag jobbade på tidningen fanns inte möjligheten att åka ifrån. Nu tog jag chansen tillsammans med en härlig PA-tjej jag träffat på några kurser, att mingla och lyssna.

Jag är särskilt berörd av tre saker från eftermiddagens utflykt (förutom att jag höll på att blåsa omkull på Dockplatsen, och då hade jag inte ens högklackat).

• Inspirationen jag fick av att lyssna på när Thomas Fröstberg så snyggt navigerade med frågorna till paret Meizar som står bakom det expanderande livsmedelsföretaget Larsa Foods. Chosefritt, stolt och friskt. Jag känner hur jag saknar diskussioner och aktiviteter för att påverka värderingar och beteende, att de gör det till vardags i sina jobb, i sitt företag – det gör mig inspirerad och taggad.

• Möten med nya människor och mötena med före detta Sydsvenskan-kollegor. Så berikande med det gamla och det nya. Det blev verkligen glasklart på Glasklart att min kärlek för Sydsvenskan aldrig kommer rosta, det som de många människorna gör där får mig ännu att känna mig stolt, fast inte ledsen. Bara stolt. Och glad. Jag önskar de som är där också kan känna så, även om de är i en orolig tid. Räta på ryggen! Ut och möt människor, ta djupa andetag och var snälla mot varandra! Bara så, jag vill säga det utan att det betyder att det inte redan är så. Men man vet aldrig, folk kan bete sig så underligt när de är rädda.

• Lars Dahmén. Sydsvenskans nye VD. Jag blev väldigt inspirerad av att se och höra honom, det känns som att veta att ”familjen är i goda händer”, vad som än händer.

Efter en god eftermiddag, som även innehöll lite meze och Ayram, utan stress och brådska hem, har tankarna snurrat på. Naturligtvis kring Steve Jobs, men också kring Sydsvenskan, särskilt då dessa delar är så tätt sammanflätade. 1991 började jag jobba i en Macintosh, den är ett akvarium nu, och även den kärleken blev en stor en, om än att det tog lite tid att övertygas av den lille uppstickaren precis i början. När det kommer till just kärlek behöver jag inte sällan låta mig trugas och övertalas. Men som sagt, kärleken till Apple blev självklar och har varit sedan dess. På jobbet och i hemmet. Jag frågade tjejerna här hemma om de kunde tänka sig att inte ha vuxit upp med Äpplet, men de hade svårt att se hur världen skulle sett ut utan. Amazing. Så Steve, tack för allt du gjort för världen. Att du hoppade av college och tog klasser i typografi. Den stilismen träffade allas våra grafikerhjärtan, och så många gånger vi var rädda att förlora mot windows vid nya upphandlingar och när nya IT-chefer  kom och gick. De kunde aldrig förstå. Men nu känns det som en ny världsordning.

”Gör det du brinner för. Om du inte vet vad det är, fortsätt leta”. Stay hungry. Don’t settle.
Så sa du Steve, så klokt. Och du inte bara sa. Du gjorde. Gjorde skillnad.
Jag fortsätter göra saker som tänder mina eldar.
Jag gör det som är lustfyllt, jag lär mig och jag tror att det är vägen för lönsamhet.
För mig och för andra. Jag vill också göra skillnad. Vill du?

Vem har sagt att det skulle vara lätt?

Det finns en plats för alla, det tar bara olika lång tid. Sköna ord när oron sätter klorna i en och konkurrerar med tankar på framtiden, och lite vemod om dåtiden. Tankar tar tid, det är bara inte så många gånger i livet jag tidigare haft tid för dem. Eller för människor, aktiviteter, möten som jag väljer själv. Nu, efter Team Rynkeby-projektet, har jag fått tillbaka tid som jag nu månar extra mycket om.

Ett plakat, varsågoda.
Ni som står vid sidan om, kom! Kom! Kom!

Belägg för inlägg

Vad säger jag? Ni?
Är det intressant att veta vad som hänt? Inte hänt?

Min tanke nu efter sommaruppehåll är att åter börja blogga o öppna upp för transparens igen. Det ger kraft. Och distans till allt som är.

Nu jobbar jag igen med tre huvudfrågor:
• Vad kan jag?
• Vad vill jag?
• Vad gör mig unik?

End of summer.
Beginning of a colorful autumn.